Miljonprogrammets (1) hus är fula. Alla tycker de är fula. Miljön formar människan, brukar man säga. Om nu alla tycker att det är fult, varför byggde man då husen? Tappade folk känsla för snille och smak helt plötsligt eller struntade man helt enkelt i vad folk tyckte och försvarade det med att det var billigt och kunde bli färdigt snabbt, eller var det en kombination av båda?

Eller kan man tänka sig att det fanns personer och organisationer som ville förstöra den europeiska humanismen med fulhet och socialfascism vid början av förra seklet. I Sverige, liksom i andra länder, har oligarkin försökt bevara feodalsystemet ända sedan Sverige blev ett enat rike. Självklart har det också funnits personer som inte stillatigande har kunnat se på när deras landsmän har tvingats underkasta sig en sådan människoovänlig samhällsform. Ibland har till och med kungen själv gått adeln bakom ryggen och lyckats förbättra förhållandena för befolkningen. Ett exempel är Magnus Eriksson som 1335 officiellt avskaffade träldomen, eller Karl XI som tog ifrån adeln gods och förde in dem under svenska kronans ägo. Europa från 1840-talets slut fram till 1920-talet kännetecknas av en rörelse som kom att förvandla de europeiska länderna från att vara tilltänkta republiker av klassisk amerikansk modell, inspirerade av idéer från Benjamin Franklin, George Washington, Alexander Hamilton m.fl., till att, i princip, bli parlamentariska ”låtsasdemokratier”. Hur gick då detta till i Sverige och Europa?

Anglo-holländska systemet

Lyndon LaRouche brukar tala om perioden från Parisfreden 1763 fram till i dag, som en period kännetecknad av det anglo-holländska parlamentariska liberala systemet. Det började med att Lord Shelburne och hans kollegor i Ostindiska kompaniet tog bort varje chans att göra England till en republik, genom att göra om landet till en kolonial plantageekonomi med huvudsäte i London. Detta följdes 26 år senare av den franska revolutionen, som inte bara kännetecknades av terrorvälde, utan också av att man, i den nya nationalförsamlingen i ”Bollhuset” i Paris, började dela in politiska grupper i den idiotiska höger-vänster-skalan.

Efter Napoleonkrigen och Wienkongressen fortsatte galenskaperna i form av den s.k. Heliga alliansen, som gjorde allt för att förhindra att den amerikanska revolutionen skulle sprida sig i Europa.

Några årtionden senare kunde, samtidigt med industrialiseringsvågen, en rörelse lanseras, i framför allt Europa, kontrollerad främst från Lord Palmerstons London.

Olika intellektuella slöt sig samman i diskussionsklubbar och sällskap för att formulera och genomföra de filosofiska idéer som skulle få bukt med inflytandet från det amerikanska politiska systemet och de humanistiska vetenskaperna i Europa. Namn som Marx, Engels, Mazzini, Comte, Weber, Bakunin, Urqhart m.fl. (2) var centrala i att slå sönder den tradition vars idé var att skapa fria medborgare, inte fria slavar.

Under 1800-talets senare hälft och 1900-talets början växte rörelsen till en massrörelse. Man ville bryta ned den feodala ordning som varit rådande sedan romarrikets dagar (med undantag av några få korta perioder). Detta var förstås en utomordentligt bra idé. Men genom olika kontrollmetoder och allvarliga tankefel bland ledarna i denna internationella rörelse hamnade större delen av befolkningen i en ny ”guldfiskskål”. Två viktiga kontrollmekanismer skulle förhindra att arbetarna gjorde en revolution byggd på idéer i stället för åsikter.

För det första lyckades man få igång ett hat mot det amerikanska ekonomiska systemet (läs t.ex. brevväxlingen mellan Karl Marx och Henry C. Carey). För det andra lanserades en idéströmning kallad socialrealism som hade som idé att ta fram allt det hemska i människornas liv och kasta det i ansiktet på dem på teatern eller i böckerna. Fortsättningen av realismen blev modernismen och futurismen, som också ville förstöra all klassisk arkitektur och ersätta den med en arkitektur, redo för det postnukleära samhället.

Viktigt att komma ihåg är att samtidigt som denna operation verkade fanns det personer i olika regeringar och institutioner som ville utveckla den allmänna välfärden på allvar och lyckades till viss del. Sergej Witte, Rysslands finansminister 1892–1903 och premiärminister 1905–06, satsade på stora infrastrukturprojekt, såsom den transsibiriska järnvägen. Men även folk inom den socialistiska rörelsen, såsom Jean Juarès, Rosa Luxemburg m.fl., satte den ekonomiska utvecklingen i fokus.

Sverige då?

I södra Sverige under 1880-talet kunde man som arbetare höra August Palm agitera på gator och torg om hur viktigt det var att man organiserade sig mot storkapitalisterna för att få drägligare förhållanden. Eller läsa Axel Danielssons Arbetet, för att utbilda sig själv och sina kamrater på fabriken. Dessa två herrar nämns allt som oftast som den svenska socialdemokratins ideologer. Stämmer det?

De socialistiska idéerna fick faktiskt sitt första fotfäste i Sverige genom att diverse reaktionära intellektuella började organisera arbetarna. En av dem var Johan Ellmin, som bildade ett av de större arbetarförbunden 1845. Detta gillade tydligen inte kungen, så han skickade infiltratörer för att muta medlemmarna i förbundet. Ellmin gav upp försöket och startade 1847 Skandinaviska förbundet tillsammans med Per Götrek. Året efter översatte Götrek det kommunistiska manifestet som sedan svenska intellektuella, som hade tagit del av de revolutionära stämningarna i Paris, blev inspirerade av.

Efter olika parlamentariska reformer (t.ex. avskaffandet av ståndsriksdagen 1865), strejker och uppror började delar av kultureliten och diverse akademiska kretsar inse att nu var det dags att ta kontroll över revolutionen och skapa en låtsasdemokrati med Fabiansällskapets idéer som modell.

1881, efter resor i Tyskland, England och Danmark, började August Palm introducera Ferdinand Lassalles (3) idéer, och organisera arbetarna för att bygga en bättre framtid. Medarbetarna var främst Axel Danielsson och Fredrik Sterky. De spred socialistiskt material som inte bara attackerade kapitalisterna utan också gick emot Nietzsches idé om övermänniskan. De verkade ha en ärlig intention med sitt arbete med att förändra samhället. Men det amerikanska ekonomiska systemet, representerat av Lincoln och Carey, som satte teknologisk utveckling i centrum för att arbetarna skulle få det bättre, hade de ingen eller mycket liten förståelse för hur det fungerade. De förstod inte heller hur historiska processer fungerar, och de kunde därför relativt lätt bli utmanövrerade av den svenska delen av Fabiansällskapet.

Fabiansällskapet (Fabian Society), som hade sitt huvudsäte i London, fungerade som en tankesmedja vars medlemmar främst kom från borgarklassen. Dess främsta syftemål var ett samhälle där arbetarna på ytan skulle få det materiellt bättre men formas till ”perfekta” medborgare med hjälp av en social kontroll. De stora namnen inom Fabiansällskapet var makarna Sidney och Beatrice Webb, George Bernhard Shaw, Graham Wallace, John Dewey och inte minst H.G. Wells.

Sällskapet grundades 1884 av den akademiska borgarsocieteten i London. Den första styrelsen bestod av poeterna Edward Carpenter och John Davidson och sexologen Havelock Ellis. Man sa sig vilja omdana samhället enligt mottot ”slow, but sure”. Denna omdaning skulle ledas av en expertelit eftersom arbetarna själva var, som fabianerna uttryckte det, ”för outbildade och dumma” för att kunna genomföra en revolution på egen hand.

Den filosofiska grunden hämtade Fabiansällskapet från främst Charles Darwin, Jeremy Bentham, Herbert Spencer och positivismens grundare Auguste Comte.

Läs igen vilka filosofer som nämndes nyss och tänk efter noga vad de har för människosyn. Man kan se att idén var att skapa ett samhälle grundat på de senaste ”vetenskapliga” rönen inom biologin, d.v.s. evolutionsläran. Plus en naturvetenskaplig empiri, kännetecknad av positivism, och en utilitaristisk filosofi som säger att mängden lycka är begränsad.

Resultatet av en sådan kombination blir att man använder evolutionens naturliga urval (att ”lägre stående” individer och raser är dömda att gå under) som en ursäkt för sitt handlande.

Enligt fabianerna var detta ett faktum som inte gick att ändra, därför var det lika bra att skynda på processen med koloniala krig. Ju färre människor med problem, desto mindre olycka i världen. Mördande logiskt, eller hur?

Strategi och expertvälde

Fabiansällskapets strategi för att kontrollera arbetarna var att maskera kontrollen genom att ansluta arbetarna till intresseorganisationer baserade på vackra ord som ”arbetarmakt”, ”sociala reformer” o.s.v. På samma sätt som de s.k. enfrågeorganisationerna, som t.ex. Human Rights Watch, låtsas arbeta för ”mänskliga rättigheter”(4) och ”demokratisering”. I fabianernas elitstyrda samhälle skulle ingen vanlig medborgare ha en chans att förstå vad som faktiskt pågick. Medborgaren skulle bara erbjudas ett ”medbestämmande” på de mest oväsentliga områden. Låter inte detta fruktansvärt likt korporativism?

Fabianernas idé om demokrati uttrycktes av George Bernhard Shaw: ”En verklig demokrati måste bli en demokrati av övermänniskor”. Shaw förtydligade: ”Att överlämna landet åt patrask är nationellt självmord.” Han utesluter förstås all tanke på att människan kan utveckla sitt förnuft.

Fabianernas ideologi handlar bara om att bygga en världsfederation med det brittiska imperiet som centrum för den styrande eliten. Titta bara på H.G. Wells’ utopiska idéer från ”Anticipations of the reactions of mechanical and scientific progress upon human life and thought” från 1900, om ett samurajsamhälle där alla nations-, klass- och kulturgränser måste upplösas om man ska kunna skapa en varaktig fred ”för återstoden av dessa svärmar av svarta och bruna, smutsvita och gula människor, vilka inte motsvarar de nya effektivitetsbehoven. … De måste försvinna … Så länge de misslyckas med att skapa friska och energiska människor är deras lott att dö ut och försvinna.”

Det var just från Wells som bl.a. Ernst Wigforss och Gunnar och Alva Myrdal ett par decennier senare hämtade sin inspiration till att bygga upp Sverige med den sociala ingenjörskonsten som instrument.

Den sociala ingenjörskonsten, maskerad under namnet ”den svenska modellen”, är känd i hela världen som ett lyckat samhällsbygge, som visade sig inte vara så lyckat. Låt oss titta lite närmare på vilka de ledande personerna i Sverige var som införde Fabiansällskapets idéer och vad de ville åstadkomma.

Om man ska kunna förstå den svenska socialdemokratin och framväxten av det kontrollsamhälle som sedan följde, så måste man ha klart för sig att någon skillnad mellan vänster och höger inte existerar och aldrig har existerat.

Det nya samhället

H.G. Wells är nog den bland fabianerna som mest har format idén om hur ett nytt samhälle måste se ut för att i största möjligaste mån förhindra att det sant mänskliga, nämligen förnuftet, får komma till uttryck och forma samhället. I verk som ”Modern Utopia” och ”The New Republic” lägger han fram idén om att samarbetet mellan stater måste ha formen av ett världsvitt imperium, vars huvudsäte inte är så svårt att lista ut.

Vidare hävdar Wells att staten måste ha rätten att kontrollera barnen och att familjen inte ska vara en institution i sin egen rätt utan dess funktioner helt och hållet skötas av myndigheter. Med andra ord, Wells vill omyndigförklara och låta staten verka som vad som kan likna en ”god man” åt medborgaren.

För att få medborgarna att foga sig måste det finnas experter inom vad Wells kallade de ”nya vetenskaperna”, d.v.s. beteendevetenskaper som sociologi och psykologi. Dessa vetenskaper skulle användas för att kartlägga hur människorna reagerar i olika givna situationer, så att det nya samhället sedan kunde planeras och formas på basis av dessa observationer.

I Sverige kom de nya vetenskaperna in i universiteten under 1900-talets första decennier. Det var framför allt två personer – Knut Wicksell och Gustaf Steffen – som formade det svenska samhället, genom att utbilda de ledande socialdemokrater och intellektuella som skulle lägga grunden för den ”sociala ingenjörskonsten” och det låtsassamhälle vi nu lever i.

”Sverige överbefolkat!”

Fabiansällskapets Sidney och Beatrice Webb grundade 1895 London School of Economics, vars monetaristiska (5) idéer skulle få direkt inflytande på universiteten runt om i Europa. Sverige var förstås inget undantag. Knut Wicksell (1851–1926) var den person som bidrog mest till att införa den monetaristiska galenskapen i Sverige. Wicksells bana inom nationalekonomin började när han 1878 som matematikstuderande i Uppsala kom över den då nyöversatta essän av den engelske sexualupplysaren och malthusianen George Drysdale,(6) ”Samhällslärans grunddrag”.

Under studentlivet hade Wicksell haft en närmast fundamentalistisk kristen tro, vilken nu ersattes av en malthusiansk (7) fundamentalism. Han ansåg att inte bara länder som Tyskland och England var överbefolkade, utan att även Sverige med sina då fyra miljoner hade en för stor befolkning! Från sina malthusianska fantasier kom han fram till att varje land har en optimal folkmängd, som bestäms av landets naturresurser, och det är statens skyldighet att reglera den.

Genom sina studievänner i Uppsala kom Wicksell i kontakt med läkaren Hjalmar Öhrvall och juristen Theodor Frölander som var aktiva i den då nystartade Lorénska stiftelsen (8). De såg till att Wicksell fick ett stipendium för att göra en studieresa till London i oktober 1885. Syftet var att Wicksell skulle få ta del av de nya nationalekonomiska teorierna, vilka han studerade flitigt på British Museum Library om dagarna (samma lokal där stackars Karl Marx blev lurad av den brittiske imperieideologen David Urqhart 34 år tidigare). På kvällarna gick han på Fabiansällskapets föreläsningar och deltog aktivt i de diskussioner som följde efteråt.

Ekonomiska problem tvingade Wicksell att återvända till Sverige. Men efter en intensiv föreläsningsturné i Syd- och Mellansverige fick han på nytt ett resestipendium av Lorénska stiftelsen som tack. Den tre år långa resan tog sin början i London där han nu var känd bland fabianerna och knöt kontakter med George Drysdale själv, Karl Kautsky (socialdemokraternas ordf. i Tyskland) m.fl. Resan fortsatte till Berlin, Paris, Wien, Strasbourg och Köpenhamn där Wicksell knöt kontakt med Georg Brandes, Karl Megener, Adolph Wagner och Leroy Beaulieus.

Efter resans slut 1890 fick Wicksell vänta hela elva år innan han fick en professur, i Lund, eftersom det fanns folk som förstod att hans idéer var tämligen ohälsosamma för den svenska nationen. Wicksell fick dock hjälp med ett lån av sin gode vän Theodor Frölander, som hade blivit direktör i Stockholms Enskilda Bank, för att kunna fortsätta sina resor och föreläsningar om mördande monetarism och hur man skulle uppfostra svenska folket till att acceptera rasbiologi, kolonialpolitik och tvångssteriliseringar.

Wicksell försökte inte bara utbilda ekonomistudenter i monetarism och malthusianism, utan ville även nedrusta försvaret för att, enligt Wicksell själv, göra Sverige till en del av det tsarryska imperiet och på så sätt höja den kulturella nivån i Ryssland. Det främsta motståndet mot Wicksell kom från industrialister under 1910-talet och in på första världskriget då han förespråkade en extrem frihandelspolitik, med tullfrihet, för att dumpa priserna och slå sönder industrin.

En intelligenssocialist gör entré

Den som hade det största inflytandet när det gällde spridandet och utformandet av de ”nya vetenskaperna”, var Gustaf Steffen (1864-1929). Efter en kort tid i Berlin som 22-åring, där han lärde känna Petr Kropotkin (rysk furste och anarkist), blev Steffen tvungen att fly till London eftersom delar av det tyska etablissemanget ansåg att han var ”herskarklassens farligaste fiende”.

I London kom han inte bara i kontakt med tyska exilsocialister utan även med Fabiansällskapet där han innehade medlemskap mellan 1891 och 1897, finansierat av Lorénska stiftelsen, följt av en treårig vistelse i Florens. Inom sällskapet fann han bundsförvanter i Ellen Key, Edward Bellamy och Graham Wallas. Den senares verk översatte han till en stor svensk läsarskara. Samtidigt var han en flitig skribent i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som stödde britterna under Boerkriget och var en varm förespråkare för den brittiska imperieideologin.

Vid hemkomsten till Sverige 1902 hade Karl Warburg och Henrik Hedlund (vilka utgjorde ledningen i ovan nämnda tidning) skaffat fram en professur i sociologi åt honom vid den nystartade högskolan i Göteborg, och 1903 blev Steffen därmed den förste sociologiprofessorn i Sverige. Här fick han möjlighet att inplantera de idéer han hade inhämtat från Fabiansällskapet hos sina studenter, däribland Ernst Wigforss (finansminister 1925–49) och Rickard Sandler (statsminister 1925–26, utrikesminister under Per Albin Hansson, grundare av ABF).

Steffens idé var att klasslösa kulturmänniskor som berikade sig med andlig socialism skulle styra landet som ett fabianskt intelligensparti. Hans definition på vad en stat är för något finner man i ”Sociala studier. Försök till belysning af nutidens samhällsutveckling 1905”: ”Staten är ett territoriellt organiseradt tvångssamhälle, kännetecknadt af en allmän, obetingad lydnadsplikt, mot hvilken svarar en fullkomligt centraliserad befallningsmakt som har sitt ursprung uteslutande inom samhället själft.” Han fortsätter: ”... staten tillhör en särskild klass af samhällen. Vi urskilja oorganiseradt och organiseradt samhällslif. I det förra saknas, i det senare finns en enhetlig vilja, som i bestämda riktningar leder växelverkningen mellan samhällsmedlemmarna. Denna enhetliga, ledande samhällsvilja kan vara en enskild individs allenarådande vilja.” Folkvilja, någon?

1908 fick Steffen chansen att skapa sig ett namn i politiska kretsar och öka sitt inflytande bland de liberala socialdemokraterna i Stockholm när Hjalmar Branting erbjöd honom en tjänst på sin egenägda tidskrift Tiden. Den fungerade som ett forum för den svenska falangen av den internationella fredsrörelsen, vars mål var att slå sönder nationalstaterna för att bygga upp en världsregering i H.G Wells’ anda. I Steffen fann Branting en själsfrände som insåg vikten av ett expertstyre (eller mer korrekt, sofiststyre).

1910 valdes Steffen in i riksdagen, där han fick tillfälle att frottera sig med sådana föregångare till nationalsocialisterna som Rudolf Kjellén. 1915 blev Steffen utkastad ur det socialdemokratiska partiet p.g.a. sin välvilliga inställning till Tyskland. Men efter kriget blev han återrekryterad, kanske tack vare politiska publikationer där han försvarade Versaillesfördraget. Dessa var obligatorisk läsning i olika kurser, i det då relativt nystartade ABF. Arbetarnas bildningsförbund blev mer eller mindre ett forum för intelligenssocialister som Steffen, som utbildade arbetarna i det magiska konceptet ”folkviljan”.

Miljonprogrammet

Funktionalismen, modernismen och dess olika avkommor har en filosofi som medvetet går ut på att den mänskliga existensen är skit. Eftersom allt är skit, är det lika bra att skapa skit, helst så att ingen begriper vad det är för skit som skapas. Avsaknaden av sann kreativitet är total.

De idéströmningar från 1800-talets andra hälft och 1900-talets början som har format Europa, har i dag sina monument ute i Rosengård, Rinkeby, Hammarkullen och hundratals andra liknande områden runt om i landet.

Men var inte idén att skapa en miljon bostäder och sätta folk i arbete något bra? Är det inte en sådan politik vi vill ha? Mera bostäder? Jo, men det räcker inte bara att bygga dem, de måste också återspegla människans själ. Den filosofi som miljonprogrammet planerades utifrån kommer just från Fabiansällskapet, nämligen en fascistoid sådan. Att förstöra språken, nationalstaten och ha ett feodalt förhållande mellan institutionerna och medborgarna gör att poängen med alla kulturella yttringar försvinner.

Låt oss komma bort från att människan, världen och universum är skit och i stället lyfta fram kreativiteten och förnuftet i varje människa, utan ett expertvälde.

Låt oss med andra ord göra Sverige till ett land som man inte bara kan bo i, utan också leva i.

Noter

1. Riksdagen beslutade 1965 att en miljon bostäder skulle byggas fram till 1975.

2. För vidare läsning om hur Lord Palmerston kontrollerade olika terroristorganisationer under samlingsnamnet ” Det unga Europa” rekommenderas Webster G. Tarpleys artikelserie på http://members.tripod.com/~american_almanac/venicept.htm#vennorth "Filosofernas”" verk finns att läsa på www.marxists.org, om Du vill slippa förlita Dig på vad de s.k. experterna tycker.

3. Lassalle var en del av ”Det unga Europa”, se not 2.

4. Alla organisationer som sysslar med vad de kallar ”mänskliga rättigheter” eller ” demokratiseringsprocesser” tar dem så självklara att om någon frågar varför man ska ha sådant, blir svaret: ”Därför att jag säger det.”

5. Monetarismen är nog den ekonomiska skola i modern tid som har dödat flest människor, fler än Hitler. Det är denna skola som dagens globaliserings- och frihandelspolitik kommer från. Den säger att det är mängden pengar som bestämmer om ett land är rikt eller fattigt.

6. Drysdale (1825–1904) var även en aktiv förespråkare för barnbegränsning.

7. Malthusianismen är uppkallad efter den engelske prästen Thomas Malthus (1766–1834). Malthus hävdade att den största orsaken till fattigdomen är befolkningsökningen, eftersom livsmedelsproduktionen inte kan hålla jämna steg med befolkningsökningen. Fler människor måste dela på samma mängd mat. Vad Malthus totalt förnekar är att teknologiska framsteg kan utrota fattigdomen och göra en befolkningsökning möjlig. Om Du vill läsa mer av Malthus’ folkmordsidéer rekommenderas ”Om befolkningsfrågan” från 1798.

8. Lorénska stiftelsen bildades av en grupp akademiker och personer från kultureliten. Stiftelsen förvaltade pengar som donerats genom testamente av en likasinnad, Viktor Lorén (1857–85). Den skulle katalogisera sociala problem och genomföra diverse sociala reformer för arbetarna. Men även ta kontroll över både universiteten och riksdagen för att driva igenom sin politik. För vidare läsning rekommenderas Per Wisselgrens ”Samhällets kartläggare”.

Magnus Nilsson
November 2004