Välfärden i västvärlden håller på att avvecklas, sjukhus läggas ner och elförsörjningen är hotad (genom blackouts eller orimligt höga priser) m.m. Detta är grundläggande infrastruktur som ett land behöver för att kunna vara produktivt och på så sätt bidra till mänskligheten i stort. För att vända denna trend måste ett internationellt paradigmskifte till, bort från konsumtionssamhällets frimarknadsdogmer. Sverige kan potentiellt sett spela en viktig roll för att åstadkomma ett sådant skifte, genom att agera internationellt.

Litenhetsvansinne kontra principfasthet

Ett problem vi har här i Sverige är dock att stora delar av befolkningen inklusive våra folkvalda har drabbats av litenhetsvansinne. Våra representanter ägnar sig mest åt tre saker:
      1. Att se Sverige som en isolerad ö i universum som inte kan eller får påverka någonting internationellt (åtminstone inte i positiv riktning).
      2. Att diskutera vilket sjukhus som ska läggas ner först.
      3. Att idka pajkastning angående vilket inrikespolitiskt beslut som var minst dåligt under deras respektive patetiska försök att styra landet under de senaste trettio åren.

Jag föreslår att vi lyfter blicken en aning. Sedan 1972-73 års IMF-system med flytande växelkurser infördes internationellt, har västvärlden (inklusive Sverige) avindustrialiserats. I Sverige har vi ökat statsskulden för att bygga ut den offentliga sektorn, för att ersätta förlorade arbetstillfällen i den produktiva sektorn. Den offentliga sektorn är väldigt viktig som indirekt produktiv, men ett land kan inte enbart ägna sig åt detta. En kreditexpansion ska i stället användas till att, genom riktade satsningar, leda till ökad produktion, som i sin tur leder till ökad levnadsstandard.

En del kanske tyckte att det "postindustriella" konsumtionssamhället var bekvämt. Hur mycket kan jag få, hur billigt - nu? I verkligheten - om vi ser till den fysiska ekonomin - innebär detta att vi plundrar fattiga länder på naturresurser, för att vi är för fina i kanten för att bryta uran i Sverige månne, och utnyttjar billig arbetskraft - så att vi kan shoppa utan att bidra med någonting av värde själva.

Problemet med den här sortens plundring är inte bara, som en del vänsterfolk låter påskina, samvetskval, utan även att den strider mot vår nations egenintresse. När vi reducerat vår produktiva sektor till enbart spetskompetens - vad händer då när denna blir inaktuell? Vårt lands ekonomi har gröpts ur inifrån så att bara en sprucken välfärdsfasad, i begrepp att braka samman, återstår. Ingen som har tänkt på den fysiska ekonomin kan bortse från risken att Argentinas, Rysslands och Venezuelas öde kan bli vårt eget om inte IMF reformeras genom en ny Bretton Woods-konferens av den typ som Lyndon LaRouche föreslagit.

Sverige har inte alltid varit genomsyrat av socialdemokratiskt vanstyre (jag skriver socialdemokratiskt även om den borgerliga s.k. oppositionen för samma tillväxtfientliga politik, med den skillnaden att deras fördelningspolitik är lite omänskligare). När Sverige var drivande i den Westfaliska fredens utformning, 1648, förstod Sveriges representanter att "den andres väl" (art. 2), d.v.s. andra nationers ekonomiska utveckling, är avgörande för det egna landets utveckling och för att skapa fred. Vi ska inte glömma bort att universalgeniet Leibniz hade rätt, vi lever i den bästa av alla möjliga världar, där moral och ekonomisk utveckling naturligtvis går hand i hand.

Mänskligheten behöver inte slåss om begränsade resurser genom finansiellt ocker (IMF:s villkorspolitik) eller hot om terrorbombningar (vicepresident Dick Cheneys "Bushdoktrin"). Vi kan i stället skapa nya resurser genom vetenskapliga teknologiska framsteg. Det torde vara uppenbart för alla utom Cheney och hans medstraussianer i Bush-administrationen och en del åtstramningssossar, att det är bra för Sverige och alla andra nationer att t.ex. Kina utvecklas. De framsteg som kinesiska individer i så fall tillåts åstadkomma kan användas för att öka välståndet i alla länder.

Förlåtelse och internationell rätt

Westfaliska freden innefattar ytterligare två enormt viktiga principer: förlåtelse (andra stycket) och en internationell rättsordning som strävar efter fredligt lösande av internationella konflikter (femte stycket). Även dessa bör snarast inarbetas i dagens utrikespolitik. Förlåtelse är inte frågan om att vara söt och snäll, utan är absolut nödvändigt för mänskligt framåtskridande. Vad som händer när förlåtelseprincipen ignoreras kan vi se på Tysklands begränsade utveckling efter första och andra världskriget.

Som villkor i Versaillesfreden, 1918, tvingades Tyskland betala stora krigsskadestånd till Frankrikes och Storbritanniens finansiärer - privata bankirer - vilket ledde till en djup depression. Denna nationella kris utnyttjades av en grupp synarkister - bl.a. bankirer som J.P. Morgan och Montagu Norman - för att lansera Hitlerprojektet och därmed hindra Rooseveltliknande lösningar från att få fotfäste i Kontinentaleuropa.

Efter andra världskriget tilläts Tysklands ekonomi att utvecklas, men nu beskärs landets suveränitet i stället av kollektivskuld och amerikansk militär närvaro. Det är naturligtvis en fruktansvärd förlust för mänskligheten dels att Tyskland har svårt att hävda sin suveränitet nu när en grupp synarkister är i gång med Schwarzenegger/Cheney-projektet, dels att den underbara tyska kulturen i form av Cusa, Leibniz, Bach, Beethoven, Schiller m.fl. har undanträngts av ett patetiskt mustaschprytt odjurs brott mot mänskligheten. Det är dags för mänskligheten att växa upp och bli förlåtande - annars fungerar ingenting. Hämndbegär är, vid sidan av rädsla, mänsklighetens största fiende.

I frågan om internationell rätt så torde det vara fullkomligt klart att preventiva krig inte är det bästa sättet att förhindra mänskligt lidande och konflikter - vad sägs om diplomati och internationella förhandlingar där krig ses som en sista utväg?

Konceptet med internationella förhandlingar kräver att suveräna nationalstaters regeringar har en tydlig idé om vad nationen vill kämpa för. Det är inte en förhandling att säga att Sverige gör som FN:s säkerhetsråd bestämmer oavsett hur fel det är. Sverige kan i stället driva en linje i FN. Denna linje borde bl.a. innefatta att inga anfallskrig (som t.ex. mot Polen 1939 och Irak 2003) accepteras oavsett vilket pris nationen tvingas betala. Sveriges regering borde lära sig av EAP och den övriga LaRoucherörelsen och kämpa för rättvisa och inte låta sig skrämmas på det sätt som Per-Albin och Göran har gjort till en "fin" socialdemokratisk tradition.

Att den borgerliga oppositionen, med folkpartistiska krigshetsare som Jan Björklund och Birgitta "se-på-mig-jag-är-mediakåt" Ohlsson i spetsen, helhjärtat stödde anfallskriget mot Irak, visar att de antingen delar Cheneys naziliknande ideologi eller låtit sig grundluras av dennes uppenbara lögner. Dessa enfaldiga alternativt ondskefulla politikers enögda fokus på Saddam Husseins brott mot den egna befolkningen är lika snedvridet som att 1938 bara diskutera Eduard Benes tjeckoslovakiska regims svagheter. Saddam Hussein var utan tvivel en fruktansvärd diktator, men det var absolut inte anledningen till kriget i Irak. Det var enbart en förevändning för att Cheneys straussiangäng skulle kunna fortsätta med sitt decenniegamla imperieprojekt.

Dagens utrikespolitik

Sveriges utrikespolitiska linje är i dagsläget en blandad kompott. Säkerhetspolitiken "syftar till att bevara fred och självbestämmande för vårt land" (UD: 2002-11-02). Låter bra, men vi bör använda denna självständighet till att kämpa för alla människors oförytterliga rättigheter och inte ha fred som högsta mål. Det finns värre öden än att bli anfallen militärt, t.ex att exportera järnmalm till ett naziimperium som brukar koncentrationsläger. Alliansfrihet "med möjlighet till neutralitet" är bra. Detta kräver dock i dessa tider ett starkt försvar, vilket Sverige inte har - tvärtemot vad formuleringen "en betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik" antyder. Per-Albin-andan vilar än över landet.

Sverige ska tydligen också "verka aktivt för nedrustning och ickespridning av massförstörelsevapen." Har regeringen alldeles missat att USA:s flagranta brott mot ickespridningsavtalet har pressat länder att börja utveckla alternativt höja beredskapen på redan existerande kärnvapen?

Tanken med ickespridningsavtalet var att begränsa upprustningen genom en garanti från kärnvapenmakterna att inte använda kärnvapen mot länder som inte har sådana. Denna garanti har nu Bush-administrationen dragit tillbaka. Regeringen borde således, om den avser följa sin skrivelse, agera för att få Cheney avsatt och därmed ett slut på det omedelbara hotet om kärnvapenkrig.

Ovan nämnda visar med all önskvärd tydlighet att ingen verklig tankeprocess med mänsklighetens bästa i åtanke ligger till grund för denna parodiska säkerhetspolitik. Vad som i stället har hänt, är att en grupp vindflöjlar (från centern, kristdemokraterna, socialdemokraterna och moderaterna) har kompromissat sig fram till några positivt laddade ord, utan att för en sekund ha avsett att följa dessa om det skulle medföra minsta personliga uppoffring för det gemensamma goda.

Andra utrikespolitiska skrivelser går i samma anda. Viktiga principer som mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning (regleringar) blandas med av Romklubben inspirerade förvirrade resonemang om att t.ex. "bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och negativ påverkan på miljön" (Prop 2002/03:122 s. 26). Sann ekonomisk tillväxt är naturligtvis bra för vår miljö, människor är inte ett problem på jorden utan den viktigaste tillgången.

I de fall då regeringen inte är helt fel ute, som t.ex. angående behovet av infrastrukturutbyggnad och reform av IMF i form av skuldavskrivning, har vi medborgare ett annat problem - regeringen ljuger. Hur kan annars Gunnar Lunds agerande på IMF-mötet i Dubai den 21 september i år förklaras? Här protesterade Sverige mot IMF - för att Argentina behandlades för milt!

Perssons motstånd mot Tremontiplanen och Ringholms ihärdiga regelrytteri gentemot Tysklands och Frankrikes försök att mildra stabilitetspaktens destruktiva verkningar visar att den officiella solidariska hållningen och det verkliga agerandet är diametralt motsatta. På deras frukter ska ni känna dem, skrev Matteus (7:14) och han hade rätt. Vad är frukten av deras arbete? Tusentals fransmän dog i somras till följd av sjukhusbesparingar som Ringholm ivrigt påhejade och nu vill se mer av. Argentina är ekonomiskt krossat av IMF, med enormt mänskligt lidande som följd, och Gunnar Lund vill se mer av den varan.

Agape som policy

Jag föreslår att feghet och ekonomiska åtstramningar ersätts av agape (kärlek till mänskligheten och sanningen) som ledstjärna i utrikespolitiken. Som ett led i detta skifte måste vi medborgare pressa vår regering och riksdag att lära av det bästa från svensk och utländsk tradition.

Om vi gör det kan vi bidra till att befria USA från Cheneys synarkistgrupp och under LaRouches ledarskap föra tillbaka landet till den ursprungliga amerikanska politiken, här illustrerad av ett uttalande från 1821 av John Quincy Adams, amerikansk utrikesminister, geniet bakom Monroedoktrinen och senare president:

"[Amerikas] prakt är inte dominans, utan frihet. Hennes marsch är sinnets marsch. Hon bär spjut och sköld; men mottot på hennes sköld är frihet, oberoende, fred. Detta har varit hennes deklaration; detta har, såvitt hennes nödvändiga samvaro med resten av mänskligheten tillåtit det, varit hennes agerande."

Läs och lär, våra kära folkvalda.

Andreas Persson
November 2003