Efter att muren föll 1989 och Sovjetunionens upplösning var nära, varnade Lyndon LaRouche för att det skulle leda till en katastrof, om man skulle försöka ersätta det kollapsande ekonomiska systemet i Öst med det lika bankrutta frimarknadssystemet i Väst. LaRouche föreslog att man i stället skulle gå tillbaka till de fysisk-ekonomiska principerna, i Leibniz', Lists, Mendelejevs och Wittes tradition. Han lade fram det visionära programmet för den "Produktiva triangeln Paris-Berlin-Wien" som lokomotivet för Öst- och Västeuropas infrastrukturella och ekonomiska integration, och för de forna öststaternas ekonomiska utveckling. De högt utvecklade industricentra som låg inom denna triangel - av Japans storlek - kunde nu, efter murens fall, integreras med varandra, med hjälp av modern infrastruktur, som t.ex. magnettåget Transrapid. Spetsteknologiska satsningar skulle höja produktiviteten, och exporten av framför allt teknologi och kapitalvaror skulle öka.

Men den gyllene chansen att, för första gången under hela 1900-talet, etablera Öst-Väst-förbindelserna på en helt ny grund, nämligen fred genom utveckling, sjabblades bort. Margaret Thatcher, François Mitterrand och George Bush valde att geopolitiskt utestänga Ryssland från världsmarknaden, som en potentiell konkurrent, och reducera det till en råvaruexportör. Bush utropade den "nya världsordningen", vilken, precis som globaliseringen, visade sig vara ett uttryck för anglo-amerikansk unilateralism.

1991, när Sovjetunionens sammanbrott gjorde det nödvändigt att hitta ett nytt politiskt och ekonomiskt perspektiv, föreslog LaRouche att den "Produktiva triangeln" skulle utvidgas till en "eurasisk landbro", som skulle löpa längs tre huvudkorridorer: Korridor A, som var Transsibiriska järnvägen och den gamla Sidenvägens sträckning; Korridor B, från Kina genom Centralasien och Östeuropa; och Korridor C, från Indonesien genom Indien, Iran och Turkiet till Västeuropa.

Genom ett helt system av anslutande korridorer skulle hela den eurasiska kontinenten länkas samman. Dessa korridorer skulle inte bara vara transportkorridorer, utan infrastrukturpulsådror, kring vilka avancerad teknologi kunde föras in, så att man inte längre bara skulle utvinna råvaror, utan förädla dem på platsen, och på så sätt bygga upp moderna industrier. För första gången skulle dessa förut otillgängliga delar av den vidsträckta eurasiska kontinenten få samma geografiska fördelar som förut bara områden med direkt tillgång till världshaven haft.

Sedan dess har hundratals konferenser och seminarium varit föremål för intensiva diskussioner om hur dessa idéer kan vidareutvecklas och konkretiseras. Länder som Kina och Sydkorea har utformat en stor del av sin politik kring denna utvecklingsstrategi. Andra länder som Ryssland, Indien och Iran rör sig också i denna riktning. Olika former av regionala sammarbetsorganisationer har skapats för att lösa problem och hinder för att skynda på processen.

Men för att de eurasiska landbroarna ska kunna byggas och fungera som utvecklingskorridorer måste vi införa ett nytt ekonomiskt system, ett Nytt Bretton Woods.