Varför FDR?

När folk resonerar om att kunna ändra riktningen på den ekonomiska utvecklingen, från sammanbrott till återhämtning, brukar det heta ”det är för svårt”, ”det får `experterna´ ta hand om” eller ”man kan inte stoppa tillbaka tandkrämen i tandkrämstuben”. Uppenbarligen så finns det en stor blockering hos folk, som även kallas litenhetsvansinne. Detta litenhetsvansinne möjliggjorde t.ex. att Hjalmar Schacht kunde genomföra sin fascistiska åtstramningspolitik i 30-talets Tyskland och gör det möjligt för dagens kvacksalvare till ekonomer att rättfärdiga en liknande politik, fast denna gång sju resor värre. Man kan bara ta rubrikerna ifrån ekonomibilagorna i dagspressen: ”Utbyggnad av 3G-nätet och ökad användning av SMS skall få fart på ekonomin” eller ”Det går bra för Sverige men dåligt för svenskarna” samtidigt som man ett par sidor längre fram läser om alla nedläggningar av sjukhus och välfungerande industrier. Därför är det än mer aktuellt att studera individer i historien vars volontaristiska handlingar har format en policy för att kunna lösa globala kriser. Just för att kunna befria sig från detta litenhetsvansinne, och identifiera och agera på den krisen som existerar mitt framför näsan på oss. En av dessa individer som agerade på och löste krisen under sin levnad var Franklin D Roosevelt.

Jag tänker först gå igenom historien bakom krisen som Roosevelt fick lösa och vilka som låg bakom denna. Vilken var hans lösning? Vilka var emot den i USA och Storbritannien?

Varför depression under 1920-talet?

Efter mordet på William McKinley 1901 blev fascistsympatisören Theodor Roosevelt president. Detta markerade en vändning i världshistorien. Den sanna amerikanska traditionen baserat på Benjamin Franklin, Abraham Lincoln m.fl. var i princip över. Han efterträddes av bl.a. Woodrow Wilson, även han en anglofil, som bl.a. återupplivade Ku Klux Klan. Dessa herrar följdes av Warren Harding som installerade en man som representerade bankintressena, Andrew Mellon, som finansminister, en tjänst som han hade fram till Roosvelt tillträdde. Vad hade då denne man som såg till att kasta USA in i 20-talets depression för ekonomisk politik? Den fungerade precis som dagens, nämligen att balansera budgeten genom att göra nedskärningar i den offentliga sektorn och sätta upp olika investeringstak, som liknade stabilitetspakten. Detta genomfördes i stor skala under Calvin Coolidges period som president, där spekulanter fick låna upp till 90% av en akties värde med minimal säkerhet.

Denna typ av systematiskt uppbyggande av aktiemarknaden under en fyraårsperiod mötte sitt slut 1929 då Coolidges sista ord som president blev ”Aktierna är numera billiga igen”.

När moraliskt svagsinte Herbert Hoover tillträdde som president efter Coolidge, lyckades Mellon fortsätta sin galna åtstramningspolitik genom att förbjuda infrastuktursatsningar. Efter nästan tre år av ekonomiskt vansinne förstod Hoover att Mellon måste utmanövreras, så han tillsatte honom en post som ambassadör åt England för att få honom ut ur landet. Men fortfarande saknade Hoover ambitionen och visionen att lösa depressionen.

Vad fick åtstramningspolitiken och kraschen för påverkan på den finansiella och fysiska ekonomin?

Genom kraschen på aktiebörsen klarade inte spekulanterna av att betala tillbaka sina spekulationslån. Detta blev ett hårt slag för bankerna som nu förlorade sina ”tillgångar”. Mycket av en banks tillgångar finns ju i ränteavbetalningar på lån. Mot slutet av 1931 var nästan 6000 privata banker konkursmässiga, vilket gjorde att den vanlige småspararen i USA förlorade vartenda öre.

Hoover försökte hejda den galopperande bankkollapsen genom att starta upp RFC (Reconstruction Finance Corporation) som skulle sköta investeringar. Problemet var att dess ordförande, Eugene Meyer, var en del av Lazard Frères privata bankimperium; så investeringarna gick nästan uteslutande till att skyffla in pengar i de privata bankerna utan något resultat.

Det som Roosevelt hade att handskas med var en 25-procentig öppen arbetslöshet, en galopperande inflation och en industri som gick på 30% av sin kapacitet. Det första Roosevelt genomförde direkt efter sin installation i Vita Huset var att införa en så kallad bankhelg, främst för att reorganisera bankväsendet och minimera kapitalflöden ut ur bankerna. Där använde han sig av den s.k. ”Trading with enemy act” vilket gjorde att han på federal nivå kunde stänga alla bankerna i hela landet utan att behöva rådfråga delstaternas ledning.

Detta blev startskottet för Roosevelts återhämtningsprogram, även kallat ”New Deal”.

New Deal

Genom inflytandet av idéerna från sin anfader Isaac Roosevelt, som samarbetade med USA:s förste finansminister Alexander Hamilton, genomförde Roosevelt en bank- och kreditpolitik i samma anda som Hamilton skapade under frihetskriget. Den baserade sig på att låta regeringen styra och reglera kreditflödena med låg ränta till produktiva projekt. Eftersom USA inte hade en nationalbank vid den här tiden, omformade han RFC till en statlig investeringsbank.

Genom britternas allför stora inflytande över den amerikanska ekonomin verkade Roosevelt för en protektionistisk politik för att kunna ta tillbaka kontrollen och den ekonomiska suveräniteten.

Men det som New Deal kanske mest är känt för är hans dammprojekt - eller var det bara dammprojekt? Nej, det var faktiskt det största industrialiserings- och välståndsprojektet som skådats sedan järnvägsbyggena under 1870-talet. Detta satte stopp för 35 år av en plundringspolitik gentemot, vad han kallade, ”the forgotten man”, d.v.s. den vanlige amerikanske arbetaren.

Roosevelt och hans medarbetare genomförde projektet genom att skapa en lokal politisk och ekonomisk administration som hade kapaciteten att genomföra det som krävdes i delstaterna. Det delades upp på framförallt fyra olika administrativa områden. Det framförallt viktigaste området var det som kom att gå under namnet ”Tennessee Valley Authority” (TVA). Man måste här komma ihåg att stora delar av den amerikanska södern vare sig hade elektricitet, sanitet eller ens något väl fungerande jordbruk p.g.a. en långvarig plantageekonomi.

Perioden under New Deal (1933-37) lyckades man genomföra, allt som allt, 45 000 projekt inom hård (järnvägar, kraftverk etc.) och mjuk (sjukhus, skolor etc.) infrastruktur.

Man kan här tydligt se att Roosevelt agerade utefter en universell princip som den ryske biogeokemisten Vladimir I Vernadsky kallade för noosfären. Vernadsky delade upp universum i tre olika former:

1) icke-levande materia, 2) levande materia och 3) människans kognitiva processer som utvecklar och har påverkan på biosfären; noosfären.

Fiender

Efter Roosevelts seger i valet november 1932 började de angloamerikanska krafterna sätta en plan i verket, nämligen att installera Hitler i Tyskland. Huvudpersonerna i denna komplott var bl.a. Montagu Norman, förre chefen för Bank of England och Harriman-bankerna i New York. Dessa hade ett stort inflytande i Tysklands ekonomi, p.g.a. krigsskadestånden som resulterade i den berömda hyperinflationen, vilket de inte var sena att utnyttja. Genom påtryckningar lyckades de få rikskanslern von Schleicher ur vägen den 28 januari och installera Hitler två dagar senare

Dessa krafter försökte även få Roosevelt ur vägen, bl.a. genom ett attentat i februari -33. Inte långt efteråt försökte de även genomföra en statskupp genom att mobilisera en del veteraner från första världskriget och militären, men genom Roosevelts förståelse för undersättelseverksamhet, lyckades han genom väl förtrogna inom militären stoppa statskuppen.

Roosevelt kamp mot finansintressena slutade inte där. Han bröt även med Wall Streets förtrogna genom att starta utredningar och ställa de skojare som låg bakom finansbubblan fyra år tidigare, såsom J.P. Morgan m.fl. inför rätta.

För att inte skapandet av bubblor skulle inträffa igen, införde han den s.k. "Banking Act", vilken särskilde de kommersiella bankerna från investeringsbankerna och fastslog att ingen investeringsbank kunde äga en kommersiell bank och vice versa, men även att kunna reglera de kommersiella bankernas utlåning så att de endast blev ett instrument för sparande.

Detta var något bankintressena inte glömde i första taget.

Arsenal of Democracy

Roosevelt insåg i ett tidigt skede av krigets början att detta var något som skulle påverka nationen i allra högsta grad och att det låg i mänsklighetens intresse att stoppa, inte bara nazismen utan även det brittiska imperiets politik.

Eftersom den tyska krigsmaskinen var den mest effektiva och den snabbast växande i världen och den amerikanska var den sämst utrustade i världen, var USA:s handlingskraft att ingripa i andra världskriget tämligen liten. Som en jämförelse hade USA allt som allt 500 000 soldater medan Tyskland hade ca 7 miljoner. Roosevelt förstod då att kriget måste vinnas med en väl utvecklad militär infrastruktur. Projektet för att utveckla den gick under namnet ”arsenal of democracy”.

Inför en sådan ekonomisk utmaning gick det inte att tillämpa en linjär utvecklingsprincip, d.v.s. att satsa på att utveckla en sak i taget, utan att genomdriva vad som brukar kallas vetenskapliga ”kraschprogram”.

Denna mobilisering vann från början inget gehör från vare sig allmänheten eller industriägarna ända tills japanernas attack på Pearl Harbor i december -41, då opinionen snabbt svängde, förutom hos de uttalat fascistiska intressena i USA, såsom Allen Dulles (chef för CIA), och en del bankfamiljer såsom Harriman som ständigt förespråkade att USA skulle hålla en isolationistisk linje. Detta smittade av sig på de flesta stora industriägare som ibland vägrade expandera sin verksamhet med förklaringen ”…att efter kriget kommer vi ha en överproduktion som kommer innebära en konkurs i framtiden.”

Initierandet av kraschprogram med en sådan vidd ger även positiva effekter på andra områden inom samhället. Roosevelt såg det nödvändigt att stoppa all diskriminering av svarta och minoriteter på arbetsplatser och förbjuda lynchmobbnig. Han införde även sociala reformer såsom att förbjuda allt barnarbete, införa A-kassa m.m.

Slutsats

Hur lyckades då Roosevelt genomföra sina reformer utan att finansintressena och deras kollegor inom kongressen och senaten kunde stoppa dem? För det första agerade Roosevelt ALLTID inom ramen för den amerikanska konstitutionen, därför att den baserar sig på principen om det allmänas bästa.

Genom sina anor från en familj som, sedan Isaac Roosevelts dagar, haft ett stort inflytande, förstod han att man inte öppet skulle visa sitt nästa drag inför sina fiender, som även fanns inom det demokratiska partiet eller i den egna regeringen. Många inom demokraterna under Roosevelts tid agerade ungefär som Terry McAuliffe och det demokratiska ledarskapet agerar mot LaRouche idag, p.g.a. att de har valt att sälja sig till de stora internationella bankerna.

Den finanskris som vi står inför idag är många gånger värre än den som inträffade på 1920-talet. Varför då? Jo, då fanns det en befolkning som hade en viss förståelse för hur produktionsprocesser fungerar, till skillnad från befolkningen idag, som sedan 1970-talet har indoktrinerats i den post-industriella mardrömmen. Idén om att skapa ett samhälle med produktiva medborgare måste leva upp igen genom LaRouches koncept om att sätta en FDR-liknande politik i verket.

Magnus Nilsson
LaRouches ungdomsrörelse
2004